Rovdjuren i Sverige
Vilka är rovdjuren?
Enligt Rovdjurscenter, är det 5 stora rovdjur; Människa, varg, björn, lodjur och järv.
Det finns även rovfåglar.
Många i samhället har ganska klara åsikter om de stora fyrfota rovdjuren, trots att man egentligen vet ganska lite om dem. Andra vet nästan inget alls. Och det man tror att man vet, är inte alltid baserat på erkända fakta.
Rovdjursdebatten blir troligen mycket bättre om fler människor vet mer. Därför har här samlats en hel del viktiga och/eller intressanta och spännande fakta om de stora rovdjuren. Från Rovdjurscenter om de 5 stora.
VARGEN; Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor som vargen. Säg varg och varenda människa har en åsikt. Tummen upp eller tummen ner. Vargen har under århundranden skildrat som själva sinnebilden för ondskan. Ja, ibland rent av som Djävulens, Hin Håles egen representant på jorden. Samtidigt härstammar "Människans bästa vän", hunden, direkt från vargen.
BJÖRNEN; Nästan alla har vi vuxit upp med en nalle i sängen.
Eller flera. Vi har sjungit "Mors lilla Olle" och lekt "Björnen sover".
Vi gör varandra "björntjänster" och delar ut "björnkramar". Björnen är sedan årtusenden tillbaka vårt mest mytomspunna, omtalade, andligt laddade och symbolstarka djur. De flesta av oss gillar björnen. I alla fall tills den dyker upp i de egna svampskogarna.
LODJURET; är Europas största vilda kattdjur. Den nordliga barrskogens "minitiger". Efter människan och björnen, är lodjuret vårt vanligaste stora rovdjur. Trots att lodjuret rör sig över mycket stora områden, är det ytterst få människor som någonsin haft förmånen att få se en vild lo. I takt med att lon nu sakta sprider sig även till mera tätt bebodda områden, kommer allt fler av oss att kunna få den möjligheten.
JÄRVEN; är vårt mest okända och mest anonyma stora rovdjur. Den har ett problem med sitt rykte. I folktron sägs den vara en aggressiv lustmördare, ett omåttligt glupskt djur, som gärna dödar mer än den behöver. I själva verket är denna ”nordiska fjällvärdens hyena” främst en asätare. En halvdålig jägare som hos oss i stor utsträckning lever av renar. Men nu har några järvkullar sett dagens ljus även i garanterat ”renfria” marker längre söderut. Där lever de gott på älgjakt. Människans älgjakt.
MÄNNISKAN; är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. Inte minst för sina egna artmedlemmar. Människan är också den enda rovdjursart som aktivt, och i stor skala förstör sin egen och andra djurs livsmiljö. Hon är en riktig allätare vars diet förutom grönsaker, spannmål och frukt innehåller mycket kött och fisk.
Källa; Rovdjurscenter, de 5 stora.
”Långsiktig bevarandestatusen anses gynnsam när: ”Rovdjur i Sverige”
– Uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och:
– Artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och:
– Det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt.
Direktivtexten är tydlig med att bevarandestatusen är gynnsam om arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö. Även i EU-kommissionens definition av FRP-värdet pekar man på vikten av långsiktig livskraft. Fastställandet av referensvärden för gynnsam bevarandestatus, ska enligt EU:s riktlinjer, enbart baseras på vetenskapliga grunder.
I bevarandebiologiskt sammanhang finns en bred vetenskaplig samsyn om att nivån på långsiktigt livskraftiga populationer ska beakta en s.k. evolutionär potential med möjligheter till överlevnad och utveckling i fas med förändringar i miljön, och att detta förutsätter en genetiskt effektiv populationsstorlek (Ne) om minst 500.
Innebörd enligt Rovdjursföreningen
Svenska Rovdjursföreningens expert i ämnet, Ann Dahlerus, generalsekreterare, sammanfattar vad föreningen menar att en gynnsam populationsstorlek (FRP) måste betyda:
• Att populationen har en så kallat genetiskt effektiv populationsstorlek om minst 500, eller ingår som en del av ett geografiskt och genetiskt sammanhängande system av populationer som tillsammans har effektiv populationsstorlek om minst 500.
Detta sammanfaller med de rekommendationer den internationella forskarpanelen gav i sin rapport till Rovdjursutredningen 2011. Sammanhängande innebär, enligt de s.k. LCIE-riktlinjerna för stora rovdjur, som ”Large Carnivore Initiative for Europe” tog fram 2008, minst en genetiskt effektiv immigrant per generationstid, men kan innebära betydligt mer i ett initialt skede om en population är inavlad eller genetiskt utarmad.
• Om vargstammen blir genetiskt sammanhängande med den finsk-ryska populationen, vilket förutsätter förekomst av varg i renskötselområdet, blir Sveriges referensvärde en andel av det totala antal som krävs för gynnsam bevarandestatus, eftersom den svenska vargstammen då blir en del av en större population.
Om vargstammen däremot under överskådlig tid kommer att vara fortsatt isolerad i Mellansverige krävs att beståndet i Sverige och Norge gemensamt uppfyller det krav som ställs på gynnsam bevarandestatus.
Genetiskt effektiv populationsstorlek
Den genetiskt effektiva populationen, eller det s.k. Ne -värdet, är ett teoretiskt och inte helt lätt förklarat begrepp. I de allra flesta fall är en populations Ne -värde betydligt lägre än den faktiska populationsstorleken, och kvoten mellan Ne -värdet och den faktiska populationsstorleken är inte alldeles enkel att bestämma. Ne -värdet styrs av bland annat förlusten av genetisk variation per generation, populationens storlek, könskvoten, hur reproduktionsframgången varierar mellan olika individer och variationer i populationens storlek. Lite förenklat kan det sägas vara ett mått på hur populationen uppträder i genetiskt hänseende.
Utöver att frågan om korrekta FRP-värden är komplex rent vetenskapligt, har det visat sig vara svårt att hålla isär den från politiskt betingade överväganden och utspel, med förslag på betydligt lägre siffror.
Därför, menar Rovdjursföreningen, måste referensvärdena tas fram i en process med full insyn, med deltagande av relevant vetenskaplig expertis inom bevarandebiologi och populationsgenetik, både på nationell och på internationell nivå. Referensvärden måste också tas fram på ett likvärdigt sätt för alla arter, med samma metodik och process. I detta arbete måste man utgå från samtliga vetenskapliga underlag som tagits fram under åren och är relevanta för detta arbete, inte ett politiskt styrt urval.
Referensområde för gynnsam utbredning
Bedömningarna om gynnsam bevarandestatus ska enligt EU-direktivet även göras med hänsyn till artens utbredning. I diskussioner om vargens utbredning i landet kommer man naturligtvis inte förbi frågan om renskötselområdet. Idag saknas vargetableringar i renskötselområdet, vilket upptar mer än 50 procent av Sveriges yta, och såväl politiska riktlinjer som förvaltningsmyndigheternas praxis bidrar till att inga vargar tillåts etablera sig i den norra halvan av landet.
I Artikel 17-riktlinjerna (ytterligare riktlinjer till EU-direktivet) anges att tillfälliga besök och kringvandrande rovdjur som inte etablerat sig i ett visst område inte kan anses bidra till att denna del av utbredningsområdet är besatt av arten ifråga. SRF menar att referensområdet för vargens utbredning i landet ska omfatta hela fastlandsdelen av Sverige, och således även innefatta fjällområdet med angränsande skogsområden, eftersom de utgör viktiga delar av det naturliga utbredningsområdet.
Det är också viktigt att gränsområdet i sin helhet mot Norge och Finland ingår i referensområdet, med tanke på vikten av sammanhängande populationer och kontakt med vargbestånden i grannländerna.
För att sammanfatta; en vargstam av en numerär som svarar mot gynnsam bevarandestatus omfattar ett mångdubbelt större antal djur, jämfört med de siffror som figurerat i debatt och diskussioner under det senaste året.
Förvaltningen av en vargstam av den storleksordningen är genomförbar om man kan få till stånd en samordning mellan Sverige, Finland och Norge. Däremot skulle förvaltningen ställas inför svårhanterliga problem om vargstammen fortsatt isoleras till landets södra halva; med antingen ett stort antal djur koncentrade i ett begränsat område, eller ett mindre antal i en population vars genetiska status bara kan upprätthållas genom artificiella förstärkningsåtgärder.
Och som redan nämnts, är det tydligt i EU-kommissionens riktlinjer att referensvärdena ska fastställas på enbart vetenskapliga grunder. Art- och habitatdirektivet ger möjligheter till ”hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag” när man genomför åtgärder i enlighet med direktivet. Man kan alltså, och ska, ta dessa hänsyn vid förvaltningen av vargstammen under resan mot gynnsam bevarandestatus, men man får inte mixtra med hur man fastställer referensvärdena eller skriva ner dessa på det sätt som regeringen gjort i den senaste rovdjurspropositionen.
Källa: Mats O. G. Eriksson
Hur är det med människan?
Är vi ett rovdjur? Eller växtätare? Eller båda = allätare? Vissa är helt klart veganer. Här några fler tanke ställningar om människan.
Vegetarian?
En del hävdar att människan inte kan vara vegetarian eftersom vi inte har fyra magar som en ko. Men det har inte zebror, hästar eller apor heller. Apor äter mest grönsaker och frukt och vi dinglar i samma evolutionära gren som aporna. Fakta: vi var vegetarianer och fruktianer i miljontals år. Vi har ett muskulöst ansikte, platta tänder, en lång magtarm-kanal fylld till bredden med bakterier som lever på osmältbara växtdelar. Vidare har vi en blindtarm som andra växtätare och saliven är full med enzymet amylas som bryter ner stärkelse. Det är fakta som stöder påståendet att vi är vegetarianer.
Djur som lever på kött har vassa knivliknande tänder som skär köttet i bitar. Sedan kastar de i sig köttet. De tuggar inte, för de har ingen saliv som sönderdelar maten. Magtarm-kanalen är liten eftersom det inte finns bakterier som tar hand om fibrer. Det räcker med en sur mage som bryter ner proteiner och fett.
Människan äter flera mål utspridda över dagen, precis som andra växtätare. Köttätare kan vräka i sig nästan halva sin vikt på en måltid. Jägare lyckas sällan, men när de lyckas äter de så mycket de kan. Jag skulle dock inte klara av att äta 30 kg kött till frukost.
Köttätare?
Trots alla fakta ovan finns det ett starkt stöd för att vi härstammar från köttätare också. Australopithecus, som levde för 2-4 miljoner år sedan, antas vara en gemensam förfader till vårt släkte Homo, som dök upp för ungefär 2,3 miljoner år sedan, och till Paranthropus, som dog ut för cirka 1,2 miljoner år sedan. En del menar att Paranthropus dog ut för att de inte var lika anpassningsbara och inte varierade kost och livsföring som Homosläktet.
För att ta reda på vad förmänniskorna åt analyserade några forskare emaljen från fossiliserade tänder från Australopithecus, Paranthropus och tidiga exemplar av Homo. Man analyserade sådant som kalcium, barium och strontium samt strontiumisotoper, för att se vad de verkligen levde på.
Man fann att Australopithecus åt en varierad kost bestående av kött, blad och frukter. Paranthropus var växtätare. De var robusta, med en massiv käke som kunde knäcka nötter. De var kraftiga, inte alls som gracila löpare. De tidiga arterna av Homo åt däremot mest kött. De använde verktyg för jakt och styckning. Förmodligen sprang de ikapp byten, vilket ledde till en rad anatomiska anpassningar som gör att vi - deras efterlevande - är bra långdistanslöpare. Tack vare köttdieten kunde våra hjärnor växa, vilket gjorde oss till ännu bättre jägare och till att människan blev bra på att anpassa sig till olika miljöer. Människan uppfann kokkonsten och olika kastvapen. Den mer specialiserade, robusta växtätaren Paranthropus dog ut. Paranthropus kunde inte springa och hamnade på efterkälken.
Allätare och löpare
Den mest troliga slutsatsen av de fakta som finns är att människan är en kombination av växt- och köttätare; vi är allsidiga samlare och uthålliga jägare och olika kulturer bevisar att vi äter vad som helst för att överleva. Människan samlade rötter, nötter och frukt, och dödade antiloper. Jakten finns i våra gener. Mycket av det vi gör är egentligen en sorts jakt. Vi springer t ex maraton för att vi har en kropp som utvecklats för att jaga och för att hjärnan belönar vår ansträngning att skaffa kött. Om vi hade härstammat från Paranthropus hade det varit andra grenar som dominerat i Olympiska spelen.
Livet i magen
Många studier visar på ett samband mellan cancer och rött kött. Enligt Word Cancer Research Found (WCRF) bör man äta högst 500 gram tillagat rött kött i veckan och undvika charkprodukter. Hur kan kött som vi ätit i miljontals år vara farligt för hälsan? Jo, evolutionen är opportunistisk. Den räknar bara avkomma. En kost med kött gav mycket näring och förbättrad fortplantning, eventuella negativa hälsoeffekter kom långt senare och var små, jämfört med nyttan. Cancer utvecklas på lång sikt, när kanske 6-7 saker gått fel i en cell och det dröjer för det mesta till sent i livet när vi oftast inte ägnar oss åt fortplantning. Dessutom springer vi inte längre 30 km efter köttet och vi lever länge, så många skulle förmodligen må bra av att minska på mängden bearbetat kött och charkprodukter, och öka mängden grönsaker. Kanske magen kan ge oss svar?
I vår mag-tarmkanal finns biljontals mikrober. För varje mänsklig cell i kroppen, finns det tio icke-mänskliga celler. Denna tarmflora kallas mikrobiom och hjälper till att bryta ner maten vi äter. Mikrobiomet är som ett av kroppens organ, fast det består av ett myller av främmande mikrober.
I en ny studie har forskare visat att när vi byter mellan en kött- och en växtbaserad diet, reagerar mikrobiomet på någon dag. Ur ett evolutionärt perspektiv verkar det vettigt. Våra förfäder åt förmodligen en kost baserad på växter med tillfälliga avbrott då tillgången på kött var god. De individer med ett mikrobiom som snabbt reagerade på dessa förändringar, kunde tillgodogöra sig mer näring och blev framgångsrikare på att sprida sina gener.
En köttdiet leder till mer dramatiska förändringar än en vegetarisk diet, eftersom det krävs galla för att bryta ner fettet. Galla motverkar tillväxten av många tarmbakterier, så de som äter en köttdiet får en tarm med gallresistenta bakterier som t ex Bilophila wadsworthia, som kan ge möss inflammatoriska tarmsjukdomar. Andra gallresistenta bakterier bildar ämnen som deoxicholsyra, som man sett ökar risken för levercancer hos möss. Huruvida människor påverkas på samma sätt (positivt eller negativt) vet man inte, men att vi påverkas av mikrobiomet råder det ingen tvekan om. Det utgör trots allt 90 % av våra celler och 99 % av vår genetiska information.
I studien såg man att vegetarianerna aktiverade gener i sitt mikrobiom, så att mikrobiomet blev allt mer likt ett växtätande däggdjur. Medan köttätarnas magar förvandlades till magarna hos rovdjur. Efter en sommar runt grillen förvandlas vi alltså till rovdjur. Det visar att mikrobiomet ko-evolverats i miljontals år tillsammans med djuren. Som allätare kan vi dock snabbt skifta mellan dessa ätprogram och väljer man att bli vegetarian i morgon liknar magen en växtätares några dagar senare. Men kor blir vi inte. Jag tror jag fortsätter med mina komplicerade frukostar med råvaror från både växt- och djurriket och försöker äta ungefär som man åt runt Medelhavet till för sisådär 50 år sedan.
Källa: Johan Renström
Viltpåkörningar - ett ökande hot mot många arter.
Enligt en grov uppskattning bildödas i Sverige varje år närmare 10 miljoner fåglar och däggdjur. Hur många som dödas av tåg är okänt för de flesta arter, men studier pekar på att det kan vara i samma storleksordning, åtminstone för de större arterna. Påkörda djur i vägkanten är en syn som berör de flesta, och att köra på ett djur kan vara psykiskt påfrestande, även om man själv klarar sig utan fysiska skador. Stora insatser med eftersök av skadat vilt görs för att minimera djurens lidande. Viltolyckor är vår vanligaste olyckstyp och de utgör ett betydande trafiksäkerhetsproblem. Men det framstår allt tydligare att påkörningar av vilda däggdjur och fåglar är mer än bara en fråga om trafiksäkerhet eller djurskydd. Påkörda djur är en syn som berör de flesta.
Trafikdödad ekorre och bofink.
Viltpåkörningar utgör ett allt större problem ur ett förvaltnings- och bevarandeperspektiv. De senaste decennierna har trafiken ökat med drygt en procent årligen, vilket lett till en fördubbling sedan 70-talet, och trafiken förväntas fortsätta öka. Det här gör att trafiken kommer att stå för en ökande andel av viltdödligheten. För de arter där trafikdöden är betydande, eller där den ökande dödligheten inte kan kompenseras med ökad reproduktion eller minskad annan dödlighet, kan trafikdöden i en framtid komma att leda till minskande populationer – eller så gör den det redan idag! Detta gäller inte bara sällsynta arter, utan även arter som idag är vanliga, såsom exempelvis grävling och rådjur.
I flera tätbefolkade länder på kontinenten är trafiken och annan mänsklig påverkan så stor att det är tveksamt om man där kan härbärgera livskraftiga populationer av större viltarter. Sverige är ett viltrikt land, men även i delar av Sverige kan trafiken redan idag vara så tät att områdena fungerar som så kallade ”populationssänkor”, vilket betyder att fler djur dör än vad som föds, och populationerna är beroende av invandring av individer utifrån.
Fördelning mellan artgrupper
När en art ökar i antal ökar också påkörningarna och vanliga arter är därmed de arter som körs på mest. Detta är dock bara halva sanningen; vissa arter har större benägenhet att bli drabbade, beroende på deras specifika egenskaper.
Detta gäller arter som:
1. Dras till väg- eller järnvägsmiljön (exempelvis för att söka föda eller undkomma djup snö),
2. Om har stora aktivitetsområden (och därmed kommer i kontakt med många trafikleder), eller.
3. Om har svårt att undvika annalkande fordon (djur som är långsamma, eller fågelarter som inte kan väja i flykten).
Fördelning av däggdjur respektive fåglar vid räkning av kadaver i vägkant; genomsnitt av tretton europeiska studier. De mindre arterna är oftast svåra att få uppgifter om, eftersom de sällan ligger kvar särskilt länge i vägkanten, så dessa kan inte delas upp i artgrupper.
Arter där man kan förvänta sig stora populationseffekter av trafikdöd är sådana som i normala fall är långlivade och som har långsam reproduktionstakt. Detta stämmer på många större däggdjurs- och fågelarter. Särskilt känsliga kan också sådana arter vara som är starkt knutna till specifika livsmiljöer som ibland råkar ligga i nära anslutning till transportleder. Där är dock trafikdöden främst ett hot mot lokala populationer, och inte på den nationella nivån. Tydligast exempel på sådana är grodor och salamandrar.
Av arterna i toppskiktet är åtminstone ekorre, hare och räv att betrakta som relativt högreproduktiva, vilket man kan anta i stor utsträckning kompenserar för de höga dödstalen. För dessa arter varierar dessutom populationsstorleken mycket mellan åren, av andra orsaker än trafiken, vilket ytterligare talar för att trafikdöden är av marginell betydelse. När det gäller igelkott, grävling och rådjur är dock situationen en annan; här kan trafikdöden ligga nära eller över vad populationerna klarar av att bära.
Källa: JO Helldin
Det vilda och balanserade djurlivet i Tjernobyl.
Se filmen om hur livet blev i Tjernobyl efter katastrofen.
http://www.youtube.com/watch?v=Qg0mVzL-gAg
Boskapsvaktande hundar
Att använda boskapsvaktande hundar för att skydda tamdjur mot rovdjursangrepp är en relativt ny företeelse i Sverige. Åtgärden används i de fall där rovdjursavvisande stängsel inte är ett bra alternativ.
Viltskadecenter har på uppdrag av Naturvårdsverket utvärderat metoden i Sverige samt skrivit rekommendationer för fortsatt användning. Om du funderar på att skaffa en boskapsvaktande hund: Läs rapporten som finns hos Viltskadecenter först och kontakta därefter oss på Viltskadecenter.
Nya regler för 2012.
Viltskadecenter tillämpar från och med 2012 de regler som finns föreslagna i ovan nämnda rapport. Detta innebär i korthet:
Källa: Viltskadecenter www.viltskadecenter.se
Enligt Rovdjurscenter, är det 5 stora rovdjur; Människa, varg, björn, lodjur och järv.
Det finns även rovfåglar.
Många i samhället har ganska klara åsikter om de stora fyrfota rovdjuren, trots att man egentligen vet ganska lite om dem. Andra vet nästan inget alls. Och det man tror att man vet, är inte alltid baserat på erkända fakta.
Rovdjursdebatten blir troligen mycket bättre om fler människor vet mer. Därför har här samlats en hel del viktiga och/eller intressanta och spännande fakta om de stora rovdjuren. Från Rovdjurscenter om de 5 stora.
VARGEN; Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor som vargen. Säg varg och varenda människa har en åsikt. Tummen upp eller tummen ner. Vargen har under århundranden skildrat som själva sinnebilden för ondskan. Ja, ibland rent av som Djävulens, Hin Håles egen representant på jorden. Samtidigt härstammar "Människans bästa vän", hunden, direkt från vargen.
BJÖRNEN; Nästan alla har vi vuxit upp med en nalle i sängen.
Eller flera. Vi har sjungit "Mors lilla Olle" och lekt "Björnen sover".
Vi gör varandra "björntjänster" och delar ut "björnkramar". Björnen är sedan årtusenden tillbaka vårt mest mytomspunna, omtalade, andligt laddade och symbolstarka djur. De flesta av oss gillar björnen. I alla fall tills den dyker upp i de egna svampskogarna.
LODJURET; är Europas största vilda kattdjur. Den nordliga barrskogens "minitiger". Efter människan och björnen, är lodjuret vårt vanligaste stora rovdjur. Trots att lodjuret rör sig över mycket stora områden, är det ytterst få människor som någonsin haft förmånen att få se en vild lo. I takt med att lon nu sakta sprider sig även till mera tätt bebodda områden, kommer allt fler av oss att kunna få den möjligheten.
JÄRVEN; är vårt mest okända och mest anonyma stora rovdjur. Den har ett problem med sitt rykte. I folktron sägs den vara en aggressiv lustmördare, ett omåttligt glupskt djur, som gärna dödar mer än den behöver. I själva verket är denna ”nordiska fjällvärdens hyena” främst en asätare. En halvdålig jägare som hos oss i stor utsträckning lever av renar. Men nu har några järvkullar sett dagens ljus även i garanterat ”renfria” marker längre söderut. Där lever de gott på älgjakt. Människans älgjakt.
MÄNNISKAN; är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. Inte minst för sina egna artmedlemmar. Människan är också den enda rovdjursart som aktivt, och i stor skala förstör sin egen och andra djurs livsmiljö. Hon är en riktig allätare vars diet förutom grönsaker, spannmål och frukt innehåller mycket kött och fisk.
Källa; Rovdjurscenter, de 5 stora.
”Långsiktig bevarandestatusen anses gynnsam när: ”Rovdjur i Sverige”
– Uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och:
– Artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och:
– Det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt.
Direktivtexten är tydlig med att bevarandestatusen är gynnsam om arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö. Även i EU-kommissionens definition av FRP-värdet pekar man på vikten av långsiktig livskraft. Fastställandet av referensvärden för gynnsam bevarandestatus, ska enligt EU:s riktlinjer, enbart baseras på vetenskapliga grunder.
I bevarandebiologiskt sammanhang finns en bred vetenskaplig samsyn om att nivån på långsiktigt livskraftiga populationer ska beakta en s.k. evolutionär potential med möjligheter till överlevnad och utveckling i fas med förändringar i miljön, och att detta förutsätter en genetiskt effektiv populationsstorlek (Ne) om minst 500.
Innebörd enligt Rovdjursföreningen
Svenska Rovdjursföreningens expert i ämnet, Ann Dahlerus, generalsekreterare, sammanfattar vad föreningen menar att en gynnsam populationsstorlek (FRP) måste betyda:
• Att populationen har en så kallat genetiskt effektiv populationsstorlek om minst 500, eller ingår som en del av ett geografiskt och genetiskt sammanhängande system av populationer som tillsammans har effektiv populationsstorlek om minst 500.
Detta sammanfaller med de rekommendationer den internationella forskarpanelen gav i sin rapport till Rovdjursutredningen 2011. Sammanhängande innebär, enligt de s.k. LCIE-riktlinjerna för stora rovdjur, som ”Large Carnivore Initiative for Europe” tog fram 2008, minst en genetiskt effektiv immigrant per generationstid, men kan innebära betydligt mer i ett initialt skede om en population är inavlad eller genetiskt utarmad.
• Om vargstammen blir genetiskt sammanhängande med den finsk-ryska populationen, vilket förutsätter förekomst av varg i renskötselområdet, blir Sveriges referensvärde en andel av det totala antal som krävs för gynnsam bevarandestatus, eftersom den svenska vargstammen då blir en del av en större population.
Om vargstammen däremot under överskådlig tid kommer att vara fortsatt isolerad i Mellansverige krävs att beståndet i Sverige och Norge gemensamt uppfyller det krav som ställs på gynnsam bevarandestatus.
Genetiskt effektiv populationsstorlek
Den genetiskt effektiva populationen, eller det s.k. Ne -värdet, är ett teoretiskt och inte helt lätt förklarat begrepp. I de allra flesta fall är en populations Ne -värde betydligt lägre än den faktiska populationsstorleken, och kvoten mellan Ne -värdet och den faktiska populationsstorleken är inte alldeles enkel att bestämma. Ne -värdet styrs av bland annat förlusten av genetisk variation per generation, populationens storlek, könskvoten, hur reproduktionsframgången varierar mellan olika individer och variationer i populationens storlek. Lite förenklat kan det sägas vara ett mått på hur populationen uppträder i genetiskt hänseende.
Utöver att frågan om korrekta FRP-värden är komplex rent vetenskapligt, har det visat sig vara svårt att hålla isär den från politiskt betingade överväganden och utspel, med förslag på betydligt lägre siffror.
Därför, menar Rovdjursföreningen, måste referensvärdena tas fram i en process med full insyn, med deltagande av relevant vetenskaplig expertis inom bevarandebiologi och populationsgenetik, både på nationell och på internationell nivå. Referensvärden måste också tas fram på ett likvärdigt sätt för alla arter, med samma metodik och process. I detta arbete måste man utgå från samtliga vetenskapliga underlag som tagits fram under åren och är relevanta för detta arbete, inte ett politiskt styrt urval.
Referensområde för gynnsam utbredning
Bedömningarna om gynnsam bevarandestatus ska enligt EU-direktivet även göras med hänsyn till artens utbredning. I diskussioner om vargens utbredning i landet kommer man naturligtvis inte förbi frågan om renskötselområdet. Idag saknas vargetableringar i renskötselområdet, vilket upptar mer än 50 procent av Sveriges yta, och såväl politiska riktlinjer som förvaltningsmyndigheternas praxis bidrar till att inga vargar tillåts etablera sig i den norra halvan av landet.
I Artikel 17-riktlinjerna (ytterligare riktlinjer till EU-direktivet) anges att tillfälliga besök och kringvandrande rovdjur som inte etablerat sig i ett visst område inte kan anses bidra till att denna del av utbredningsområdet är besatt av arten ifråga. SRF menar att referensområdet för vargens utbredning i landet ska omfatta hela fastlandsdelen av Sverige, och således även innefatta fjällområdet med angränsande skogsområden, eftersom de utgör viktiga delar av det naturliga utbredningsområdet.
Det är också viktigt att gränsområdet i sin helhet mot Norge och Finland ingår i referensområdet, med tanke på vikten av sammanhängande populationer och kontakt med vargbestånden i grannländerna.
För att sammanfatta; en vargstam av en numerär som svarar mot gynnsam bevarandestatus omfattar ett mångdubbelt större antal djur, jämfört med de siffror som figurerat i debatt och diskussioner under det senaste året.
Förvaltningen av en vargstam av den storleksordningen är genomförbar om man kan få till stånd en samordning mellan Sverige, Finland och Norge. Däremot skulle förvaltningen ställas inför svårhanterliga problem om vargstammen fortsatt isoleras till landets södra halva; med antingen ett stort antal djur koncentrade i ett begränsat område, eller ett mindre antal i en population vars genetiska status bara kan upprätthållas genom artificiella förstärkningsåtgärder.
Och som redan nämnts, är det tydligt i EU-kommissionens riktlinjer att referensvärdena ska fastställas på enbart vetenskapliga grunder. Art- och habitatdirektivet ger möjligheter till ”hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag” när man genomför åtgärder i enlighet med direktivet. Man kan alltså, och ska, ta dessa hänsyn vid förvaltningen av vargstammen under resan mot gynnsam bevarandestatus, men man får inte mixtra med hur man fastställer referensvärdena eller skriva ner dessa på det sätt som regeringen gjort i den senaste rovdjurspropositionen.
Källa: Mats O. G. Eriksson
Hur är det med människan?
Är vi ett rovdjur? Eller växtätare? Eller båda = allätare? Vissa är helt klart veganer. Här några fler tanke ställningar om människan.
Vegetarian?
En del hävdar att människan inte kan vara vegetarian eftersom vi inte har fyra magar som en ko. Men det har inte zebror, hästar eller apor heller. Apor äter mest grönsaker och frukt och vi dinglar i samma evolutionära gren som aporna. Fakta: vi var vegetarianer och fruktianer i miljontals år. Vi har ett muskulöst ansikte, platta tänder, en lång magtarm-kanal fylld till bredden med bakterier som lever på osmältbara växtdelar. Vidare har vi en blindtarm som andra växtätare och saliven är full med enzymet amylas som bryter ner stärkelse. Det är fakta som stöder påståendet att vi är vegetarianer.
Djur som lever på kött har vassa knivliknande tänder som skär köttet i bitar. Sedan kastar de i sig köttet. De tuggar inte, för de har ingen saliv som sönderdelar maten. Magtarm-kanalen är liten eftersom det inte finns bakterier som tar hand om fibrer. Det räcker med en sur mage som bryter ner proteiner och fett.
Människan äter flera mål utspridda över dagen, precis som andra växtätare. Köttätare kan vräka i sig nästan halva sin vikt på en måltid. Jägare lyckas sällan, men när de lyckas äter de så mycket de kan. Jag skulle dock inte klara av att äta 30 kg kött till frukost.
Köttätare?
Trots alla fakta ovan finns det ett starkt stöd för att vi härstammar från köttätare också. Australopithecus, som levde för 2-4 miljoner år sedan, antas vara en gemensam förfader till vårt släkte Homo, som dök upp för ungefär 2,3 miljoner år sedan, och till Paranthropus, som dog ut för cirka 1,2 miljoner år sedan. En del menar att Paranthropus dog ut för att de inte var lika anpassningsbara och inte varierade kost och livsföring som Homosläktet.
För att ta reda på vad förmänniskorna åt analyserade några forskare emaljen från fossiliserade tänder från Australopithecus, Paranthropus och tidiga exemplar av Homo. Man analyserade sådant som kalcium, barium och strontium samt strontiumisotoper, för att se vad de verkligen levde på.
Man fann att Australopithecus åt en varierad kost bestående av kött, blad och frukter. Paranthropus var växtätare. De var robusta, med en massiv käke som kunde knäcka nötter. De var kraftiga, inte alls som gracila löpare. De tidiga arterna av Homo åt däremot mest kött. De använde verktyg för jakt och styckning. Förmodligen sprang de ikapp byten, vilket ledde till en rad anatomiska anpassningar som gör att vi - deras efterlevande - är bra långdistanslöpare. Tack vare köttdieten kunde våra hjärnor växa, vilket gjorde oss till ännu bättre jägare och till att människan blev bra på att anpassa sig till olika miljöer. Människan uppfann kokkonsten och olika kastvapen. Den mer specialiserade, robusta växtätaren Paranthropus dog ut. Paranthropus kunde inte springa och hamnade på efterkälken.
Allätare och löpare
Den mest troliga slutsatsen av de fakta som finns är att människan är en kombination av växt- och köttätare; vi är allsidiga samlare och uthålliga jägare och olika kulturer bevisar att vi äter vad som helst för att överleva. Människan samlade rötter, nötter och frukt, och dödade antiloper. Jakten finns i våra gener. Mycket av det vi gör är egentligen en sorts jakt. Vi springer t ex maraton för att vi har en kropp som utvecklats för att jaga och för att hjärnan belönar vår ansträngning att skaffa kött. Om vi hade härstammat från Paranthropus hade det varit andra grenar som dominerat i Olympiska spelen.
Livet i magen
Många studier visar på ett samband mellan cancer och rött kött. Enligt Word Cancer Research Found (WCRF) bör man äta högst 500 gram tillagat rött kött i veckan och undvika charkprodukter. Hur kan kött som vi ätit i miljontals år vara farligt för hälsan? Jo, evolutionen är opportunistisk. Den räknar bara avkomma. En kost med kött gav mycket näring och förbättrad fortplantning, eventuella negativa hälsoeffekter kom långt senare och var små, jämfört med nyttan. Cancer utvecklas på lång sikt, när kanske 6-7 saker gått fel i en cell och det dröjer för det mesta till sent i livet när vi oftast inte ägnar oss åt fortplantning. Dessutom springer vi inte längre 30 km efter köttet och vi lever länge, så många skulle förmodligen må bra av att minska på mängden bearbetat kött och charkprodukter, och öka mängden grönsaker. Kanske magen kan ge oss svar?
I vår mag-tarmkanal finns biljontals mikrober. För varje mänsklig cell i kroppen, finns det tio icke-mänskliga celler. Denna tarmflora kallas mikrobiom och hjälper till att bryta ner maten vi äter. Mikrobiomet är som ett av kroppens organ, fast det består av ett myller av främmande mikrober.
I en ny studie har forskare visat att när vi byter mellan en kött- och en växtbaserad diet, reagerar mikrobiomet på någon dag. Ur ett evolutionärt perspektiv verkar det vettigt. Våra förfäder åt förmodligen en kost baserad på växter med tillfälliga avbrott då tillgången på kött var god. De individer med ett mikrobiom som snabbt reagerade på dessa förändringar, kunde tillgodogöra sig mer näring och blev framgångsrikare på att sprida sina gener.
En köttdiet leder till mer dramatiska förändringar än en vegetarisk diet, eftersom det krävs galla för att bryta ner fettet. Galla motverkar tillväxten av många tarmbakterier, så de som äter en köttdiet får en tarm med gallresistenta bakterier som t ex Bilophila wadsworthia, som kan ge möss inflammatoriska tarmsjukdomar. Andra gallresistenta bakterier bildar ämnen som deoxicholsyra, som man sett ökar risken för levercancer hos möss. Huruvida människor påverkas på samma sätt (positivt eller negativt) vet man inte, men att vi påverkas av mikrobiomet råder det ingen tvekan om. Det utgör trots allt 90 % av våra celler och 99 % av vår genetiska information.
I studien såg man att vegetarianerna aktiverade gener i sitt mikrobiom, så att mikrobiomet blev allt mer likt ett växtätande däggdjur. Medan köttätarnas magar förvandlades till magarna hos rovdjur. Efter en sommar runt grillen förvandlas vi alltså till rovdjur. Det visar att mikrobiomet ko-evolverats i miljontals år tillsammans med djuren. Som allätare kan vi dock snabbt skifta mellan dessa ätprogram och väljer man att bli vegetarian i morgon liknar magen en växtätares några dagar senare. Men kor blir vi inte. Jag tror jag fortsätter med mina komplicerade frukostar med råvaror från både växt- och djurriket och försöker äta ungefär som man åt runt Medelhavet till för sisådär 50 år sedan.
Källa: Johan Renström
Viltpåkörningar - ett ökande hot mot många arter.
Enligt en grov uppskattning bildödas i Sverige varje år närmare 10 miljoner fåglar och däggdjur. Hur många som dödas av tåg är okänt för de flesta arter, men studier pekar på att det kan vara i samma storleksordning, åtminstone för de större arterna. Påkörda djur i vägkanten är en syn som berör de flesta, och att köra på ett djur kan vara psykiskt påfrestande, även om man själv klarar sig utan fysiska skador. Stora insatser med eftersök av skadat vilt görs för att minimera djurens lidande. Viltolyckor är vår vanligaste olyckstyp och de utgör ett betydande trafiksäkerhetsproblem. Men det framstår allt tydligare att påkörningar av vilda däggdjur och fåglar är mer än bara en fråga om trafiksäkerhet eller djurskydd. Påkörda djur är en syn som berör de flesta.
Trafikdödad ekorre och bofink.
Viltpåkörningar utgör ett allt större problem ur ett förvaltnings- och bevarandeperspektiv. De senaste decennierna har trafiken ökat med drygt en procent årligen, vilket lett till en fördubbling sedan 70-talet, och trafiken förväntas fortsätta öka. Det här gör att trafiken kommer att stå för en ökande andel av viltdödligheten. För de arter där trafikdöden är betydande, eller där den ökande dödligheten inte kan kompenseras med ökad reproduktion eller minskad annan dödlighet, kan trafikdöden i en framtid komma att leda till minskande populationer – eller så gör den det redan idag! Detta gäller inte bara sällsynta arter, utan även arter som idag är vanliga, såsom exempelvis grävling och rådjur.
I flera tätbefolkade länder på kontinenten är trafiken och annan mänsklig påverkan så stor att det är tveksamt om man där kan härbärgera livskraftiga populationer av större viltarter. Sverige är ett viltrikt land, men även i delar av Sverige kan trafiken redan idag vara så tät att områdena fungerar som så kallade ”populationssänkor”, vilket betyder att fler djur dör än vad som föds, och populationerna är beroende av invandring av individer utifrån.
Fördelning mellan artgrupper
När en art ökar i antal ökar också påkörningarna och vanliga arter är därmed de arter som körs på mest. Detta är dock bara halva sanningen; vissa arter har större benägenhet att bli drabbade, beroende på deras specifika egenskaper.
Detta gäller arter som:
1. Dras till väg- eller järnvägsmiljön (exempelvis för att söka föda eller undkomma djup snö),
2. Om har stora aktivitetsområden (och därmed kommer i kontakt med många trafikleder), eller.
3. Om har svårt att undvika annalkande fordon (djur som är långsamma, eller fågelarter som inte kan väja i flykten).
Fördelning av däggdjur respektive fåglar vid räkning av kadaver i vägkant; genomsnitt av tretton europeiska studier. De mindre arterna är oftast svåra att få uppgifter om, eftersom de sällan ligger kvar särskilt länge i vägkanten, så dessa kan inte delas upp i artgrupper.
Arter där man kan förvänta sig stora populationseffekter av trafikdöd är sådana som i normala fall är långlivade och som har långsam reproduktionstakt. Detta stämmer på många större däggdjurs- och fågelarter. Särskilt känsliga kan också sådana arter vara som är starkt knutna till specifika livsmiljöer som ibland råkar ligga i nära anslutning till transportleder. Där är dock trafikdöden främst ett hot mot lokala populationer, och inte på den nationella nivån. Tydligast exempel på sådana är grodor och salamandrar.
Av arterna i toppskiktet är åtminstone ekorre, hare och räv att betrakta som relativt högreproduktiva, vilket man kan anta i stor utsträckning kompenserar för de höga dödstalen. För dessa arter varierar dessutom populationsstorleken mycket mellan åren, av andra orsaker än trafiken, vilket ytterligare talar för att trafikdöden är av marginell betydelse. När det gäller igelkott, grävling och rådjur är dock situationen en annan; här kan trafikdöden ligga nära eller över vad populationerna klarar av att bära.
Källa: JO Helldin
Det vilda och balanserade djurlivet i Tjernobyl.
Se filmen om hur livet blev i Tjernobyl efter katastrofen.
http://www.youtube.com/watch?v=Qg0mVzL-gAg
Boskapsvaktande hundar
Att använda boskapsvaktande hundar för att skydda tamdjur mot rovdjursangrepp är en relativt ny företeelse i Sverige. Åtgärden används i de fall där rovdjursavvisande stängsel inte är ett bra alternativ.
Viltskadecenter har på uppdrag av Naturvårdsverket utvärderat metoden i Sverige samt skrivit rekommendationer för fortsatt användning. Om du funderar på att skaffa en boskapsvaktande hund: Läs rapporten som finns hos Viltskadecenter först och kontakta därefter oss på Viltskadecenter.
Nya regler för 2012.
Viltskadecenter tillämpar från och med 2012 de regler som finns föreslagna i ovan nämnda rapport. Detta innebär i korthet:
- Varje arbetande boskapsvaktande hund måste ha en dispens från lagen om tillsyn över hund och katt.
- Besättningen ska uppfylla vissa krav för att få dispens -läs mer här eller klicka på rubriken fakta till vänster i övre menyraden!
- För att få en dispens måste hundägaren samtycka till metoder för problemlösning, en dispens kan alltid dras tillbaka om en hund orsakar problem.
- för att få förnyad dispens måste en återrapportering ske varje år till Viltskadecenter
Källa: Viltskadecenter www.viltskadecenter.se