Jakt
Jägaren och jordbrukssamhället - människan
Tror inte det finns något stöd för att människan egentligen förändrats på 40.000. Människan, homo sapiens den förnuftig människan. Spred sig över bl.a. Europa och hade koloniserat detta område för omkring 40.000 år sedan.
Jägarsamhället och tidigt jordbrukssamhälle. Ursprungligen levde alla människor över hela jorden i jägarsamhällen och livnärde sig av jakt, fiske och samlande. Jordbruk d.v.s. åkerbruk och boskapsskötsel kan spåras ända till ca 10.000 år f.Kr. i Mellersta Östern, och från ca 5000 f.Kr. dyker det upp på allt fler platser i Europa.
Anledningen till att jag ville beröra den historiska delen av människan är att även ge en förståelse för människan som jägare och bönder. För även om vi passerat jägar- jordbruk- industri- samhället. Så är det fortfarande människor som behövs som jägare- bönder- och inom industrin- fortfarande. Alla behövs och har fortfarande en viktig roll och funktion för att samhället skall fungera. Alla kan inte vara IT-konsulenter, då skulle samhället inte fungera.
Men för att det nu skall fungera mellan människa och de övriga rovdjuren kan vi inte låta de övriga rovdjuren ta av de tamdjur vi har, utan vi skall naturligtvis skydda dem. Om vi tex. tänker en fårbonde som stängslar sina får med femtrådiga rovdjurs avvisande stängsel. Så att övriga rovdjur får leva sitt liv och tamdjuren sitt liv. Detta skulle jag kalla "rovdjurs-vänligt producerat" kött.
Med "rovdjurs-vänligt producerat" menas att ge rovdjuren sådant livsutrymme som anges av EU direktivet. Och att skydda tamdjuren från rovdjuren med de skydd som finns att tillgå och är utprovade. Tex. boskaps skyddande herdehundar, rovdjurs avvisande stängsel. Vargavisande elskyddsvästar för hundar. Intensiv renskötsel där rennäringen kan och har möjlighet att skydda sina renar på ett acceptabelt sätt och med det att acceptera vargar i Norrland utanför åretruntmarkerna. Med revir i Norrland så att den Svensk/Norska vargstammen får lättare kontakt med den Finsk/Ryska vargstammen. Ett "nära varg” samarbete mellan Finland/Ryssland/Sverige/Norge är här önskvärt.
Där jägare och rennäring accepterar varg på de marker som de har jakträtten samt bedriver rennäring på, samt är behjälplig att föra in genetiskt nya vargar på markerna. Även behjälplig vid valpflytt om/när detta skulle vara aktuellt. Att tillsammans med övriga rovdjur hålla nere älgstammen på en acceptabel nivå. Och vid jakt med lös hund, hundskyddsvästar som skyddar mot det vilt som jägaren vet finns i området för jakten som hunden riskerar att komma i kontakt med, tex. Varg eller vildsvin. Lagen om p28 bör här göras om till den lagstiftning som var tidigare, där inte p var så liberal som nu. Om jägarna inte samarbetar bör det finnas anledning att stänga för nöjesjägare och öppna upp för yrkesjägare där samarbetsvilliga nöjesjägare kan kontrakteras. Övriga jägare bör fråntas licensen på sina vapen och vapnen tas i beslag.
Slutsatsen av alla rovdjur samt övriga djur är att alla skall kunna leva ett bra och naturligt liv så långt det är möjligt.
Jägarorganisationernas ansvar
De allra effektivaste insatserna mot jaktbrott skulle kunna göras av jägarorganisationerna. Tyvärr visar dessa ett lågt intresse för att verkligen vidta åtgärder. I redovisningar till NVV och i andra sammanhang ger man intryck av att vara aktiv på området, men i praktiken syns få spår därav. Tvärtom förnekar man att det är jägare som står bakom jaktbrotten, man använder förskönande omskrivningar såsom ”illegal avlivning” i stället för ”illegal jakt” eller ”tjuvjakt”. Då man uttrycker sitt avståndstagande från den illegala jakten glömmer man aldrig att påpeka att samhället måste ha förståelse för varför brotten begås, etc. Även beskrivningen av rovdjurspolitiken som ”havererad” liksom av rovdjursproblemen såsom varande enorma, att människor inte vågar gå ut i skogen, etc får naturligtvis konsekvenser för inte bara människors inställning till rovdjuren utan också till den illegala jakten.
Jägarorganisationerna sitter på nyckeln till möjligheterna att minska den illegala jakten genom att hos sina medlemmar inympa det oetiska i att jaga illegalt. Det måste bli socialt oacceptabelt. Detta kan nästan bara jägarorganisationerna göra. Jägare måste få klart för sig att främsta hotet mot legal jakt på rovdjur är den illegala jakten. Endast om jägarorganisationerna inser att de måste upphöra med sina överdrifter av problemen, sina tendenser till vinklad information, dvs allt är problem och allt myndigheterna gör är fel, kan vi komma ifrån attityder som de av NVV beskrivna: ”Naturbevakare eller andra personer som arbetar för att bekämpa denna brottslighet möts ibland av misstro och hånfull högdragenhet.”
Polis, åklagare och domstolar.
SRF stödjer de förslag som berör polis och åklagarmyndigheter. Vi vill även peka på vikten av att också det svenska domstolsväsendet måste utbildas i jaktbrott och ta till sig samhällets skärpta syn på den här typen av grovt kriminell verksamhet. Att det finns relativt få fällande domar torde inte enbart bero på att dessa brott är ytterst svåra att utreda. På vargsymposiet i Vålådalen i mars 2004 vittnade miljöåklagare Christer Jarlås om en beklämmande undfallenhet från domstolarna när det gäller att avkunna fällande domar i just jaktbrottsmål, något som han menade beror på ovana och okunnighet om brottens karaktär och hur samhället ser på dem.
Gärningsmännen
NVV uppger att gärningsmännen har tillgång till vapen och/eller snöskoter, ofta jaktvapen och att förövarna som regel bör kunna ”ringas in i en relativt snäv krets av befolkningen”, samt att ”brottsmisstankarna ofta riktas mot en person som innehar jaktvapen”. Denna beskrivning, vilken sammanfaller med den typ av uppgifter som kommer från polis och åklagare om de gärningsmän som förekommer i jaktbrottsmål, stärker vår uppfattning om att framför allt jägarkåren har ett slags kollektivt ansvar för att samarbeta med polis och åklagare så mycket det överhuvudtaget är möjligt när det gäller att förhindra, rapportera och utreda jaktbrott. Det ligger förvisso en del i påståendet att ”rovdjur dödas i det tysta”, men det är långt ifrån hela sanningen. Man skjuter inte en varg, stoppar den i ryggsäcken och går från platsen utan att sannolikheten är mycket stor att det finns människor i närheten som på ett eller annat sätt uppfattat något av det som skett.
Den tysta acceptansen för jaktbrott är ett stort problem vilket är intimt förknippat med det enorma behov som finns av att förändra attityderna till rovdjuren i vissa kretsar. Och till detta krävs omfattande resursförstärkningar inte minst till naturvården, för att fler skall kunna nå ut med information och delta i dialogen om rovdjuren ute i lokalbygderna där rovdjuren finns. Människor som är positiva till rovdjur måste ges en röst, de måste få stöd och uppbackning att våga säga sin mening. Rovdjurshatare, vare sig de begår grova jaktbrott eller inte, är ofta mycket aggressiva i sin framtoning och lägger ofta beslag på
”den inställning till rovdjur som allmänt bör gälla i bygden” för att gemenskapen skall fungera. Att vittna mot jaktbrott i en sådan situation torde innebära att man samtidigt bör se sig om efter ett nytt arbete och en ny boendeort.
Inventeringsarbetet
När det gäller målen med inventeringsarbetet, noterar vi att:
- det, såvitt vi känner till, i allt väsentligt saknas uppföljning av effekterna av vidtagna skadeförebyggande åtgärder inom renbetesområdet. SRF anser att detta är en nödvändighet om det överhuvudtaget skall vara någon mening med att lägga ned så stora belopp på förebyggande åtgärder som är fallet idag.
- det är en både beklämmande och otillfredsställande situation för inventeringspersonal i renbetesområdet som beskrivs i dokumentet. Dessutom kan man utläsa att incitamentsstrukturen i det nya ersättningssystemet inte fungerar tillfredsställande, vare sig ur ekonomisk synvinkel eller i bevarandehänseende. Dagens ersättningssystem ger incitament till att det räknas så många rovdjur som möjligt under själva inventeringssäsongen och att så få som möjligt överlever efter densamma, ett lika beklagligt som omvittnat fenomen. Trots frikostiga ersättningar minskar antalet rovdjur i renbetesområdet, medan ersättningsbeloppen ökar. När det gäller inventeringsarbetet överhuvudtaget kan vi konstatera att det finns stor risk för jäv när de som inventerar har ett egenintresse i att räkna in så många rovdjur som möjligt, vare sig det är för att få ekonomisk ersättning eller för att få god jakttilldelning.
Inventeringar, liksom att naturbevakare och andra vistas i känsliga områden, har i sig en preventiv effekt. Dock är det önskvärt att inventerarnas och naturbevakarna arbetssituation ses över i möjligaste mån för att undvika trakasserier och påtryckningar från människor som har ett egenintresse i hur deras arbetsuppgifter utförs. En stärkt ställning för fältpersonalen, utökad utbildning och utökade befogenheter ser vi som positivt. Vi ser en komplettering av sekretesslagen som mycket angelägen och här bör man särskilt överväga hur man förfar med vargars och järvars positioner och vem som bör ha tillgång till sådan information. Bevakning av varg- och järvlyor samt örnbon skulle på ett effektivt sätt kunna förhindra jaktbrott.
Jakt tillsynen och det s.k. allmänna uppdraget
Vi vill alldeles särskilt peka på förslaget att överföra ansvaret för jakt tillsynen till NVV, vilket vi till fullo ställer oss bakom. Ansvaret för jakt tillsynen ligger idag på Svenska Jägareförbundet (SJF) genom det s.k. allmänna uppdraget. För att genomföra detta uppdrag erhåller SJF årligen medel ur Viltvårdsfonden. Det senaste året 45 mkr. Även Jägarnas Riksförbund erhåller medel ur fonden. Vi finner det fullkomligt oacceptabelt att (i huvudsak) en ideell organisation ges ansvar för ett område som den själv har betydande intressen i. Vi vill också betona att viltvård bara till en del handlar om jaktbart vilt.
Det orimliga i förhållandet illustreras bäst just när det gäller de stora rovdjuren. SJF, som har ett statligt uppdrag, arbetar med andra mål än de av riksdagen fastställda. SJF erhåller uttryckligen medel för att informera om rovdjur, för att inventera, etc. Vissa av dessa saker utförs även av andra organisationer – ideellt. Genom sina stora bidrag har SJF möjlighet att bygga upp en omfattande organisation med många anställda. Denna organisation används flitigt i propagandan för de egna åsikterna i rovdjursfrågor.
Naturvårdsorganisationerna erhåller med undantag av Svenska Naturskyddsföreningen (450 tkr) - inga medel ur Viltvårdsfonden. Detta förhållande är en av de viktigaste anledningarna till att rovdjursdebatten blivit så vinklad och infekterad. En effekt som visat sig på sistone, sedan bidraget ur Viltvårdsfonden gjorts medlemsrelaterat, är att jägarorganisationerna tävlar med varandra om att vara mest rovdjursnegativ. Allt för att man därigenom tror sig vinna medlemmar. SRF menar att hela det allmänna uppdraget bör överföras till NVV. Verket kan sedan, i den mån man bedömer det önskvärt lägga ut valda delar av arbetet på ideella organisationer. Att Viltvårdsfonden finansieras med medel från jaktkortsavgiften innebär inte per definition att medlen bör vara öronmärkta för jägarkåren. Jaktkortsavgiften bör om klassificeras till en jaktskatt, vilket, enligt Jan Franssons utredning, diskuterades vid införandet av avgiften.
Övrigt
En översyn av reglerna för att medföra vapen på skoter bör ske, liksom att göra skotrar lättare identifierbara från luften. Märkning av skotermattor har länge diskuterats. Det måste nu införas. Fällfångsten av lodjur kan vara en källa till illegal jakt i och med att samma fällor kan användas för fångst av räv. Fällorna bör göras selektiva Invandring av varg från Finland är av yttersta vikt för den skandinaviska vargstammen. Tyvärr tenderar invandrare att ”försvinna”. Förvaltningsmärkning och intensiv övervakning kan vara en metod att rädda dem så att de når sina släktingar i söder och kan delta i reproduktionen.
SRF stödjer regeringens förslag i rovdjurspropositionen att även kriminalisera försök och förberedelse till jaktbrott.
Finansiering
Analogt med vårt resonemang att jägarkåren måste ta ett väsentligt större ansvar för att såväl förhindra som utreda jaktbrott bör kåren bidra med att finansiera den utökade polisiära och annan verksamhet som är nödvändig för att samhället bättre skall kunna handskas med den situation som, av Rovdjursutredningen, beskrivits som ”utanför myndigheternas kontroll”. SRF föreslår därför en utökad jaktkortsavgift för att täcka dessa insatser eller delar därav. Inbyggt i detta finns även en stark incitamentsstruktur för jägarkåren, både genom att visa goodwill och genom att på sikt få ned de extra kostnader som den omfattande illegala jakten belastar samhället med. Om jägarkåren själva utför de uppgifter av bevakning och rapportering som poliser och andra nu måste göra, kan den utökade avgiften successivt sänkas.
Källa: Svenska rovdjursföreningen
Tror inte det finns något stöd för att människan egentligen förändrats på 40.000. Människan, homo sapiens den förnuftig människan. Spred sig över bl.a. Europa och hade koloniserat detta område för omkring 40.000 år sedan.
Jägarsamhället och tidigt jordbrukssamhälle. Ursprungligen levde alla människor över hela jorden i jägarsamhällen och livnärde sig av jakt, fiske och samlande. Jordbruk d.v.s. åkerbruk och boskapsskötsel kan spåras ända till ca 10.000 år f.Kr. i Mellersta Östern, och från ca 5000 f.Kr. dyker det upp på allt fler platser i Europa.
Anledningen till att jag ville beröra den historiska delen av människan är att även ge en förståelse för människan som jägare och bönder. För även om vi passerat jägar- jordbruk- industri- samhället. Så är det fortfarande människor som behövs som jägare- bönder- och inom industrin- fortfarande. Alla behövs och har fortfarande en viktig roll och funktion för att samhället skall fungera. Alla kan inte vara IT-konsulenter, då skulle samhället inte fungera.
Men för att det nu skall fungera mellan människa och de övriga rovdjuren kan vi inte låta de övriga rovdjuren ta av de tamdjur vi har, utan vi skall naturligtvis skydda dem. Om vi tex. tänker en fårbonde som stängslar sina får med femtrådiga rovdjurs avvisande stängsel. Så att övriga rovdjur får leva sitt liv och tamdjuren sitt liv. Detta skulle jag kalla "rovdjurs-vänligt producerat" kött.
Med "rovdjurs-vänligt producerat" menas att ge rovdjuren sådant livsutrymme som anges av EU direktivet. Och att skydda tamdjuren från rovdjuren med de skydd som finns att tillgå och är utprovade. Tex. boskaps skyddande herdehundar, rovdjurs avvisande stängsel. Vargavisande elskyddsvästar för hundar. Intensiv renskötsel där rennäringen kan och har möjlighet att skydda sina renar på ett acceptabelt sätt och med det att acceptera vargar i Norrland utanför åretruntmarkerna. Med revir i Norrland så att den Svensk/Norska vargstammen får lättare kontakt med den Finsk/Ryska vargstammen. Ett "nära varg” samarbete mellan Finland/Ryssland/Sverige/Norge är här önskvärt.
Där jägare och rennäring accepterar varg på de marker som de har jakträtten samt bedriver rennäring på, samt är behjälplig att föra in genetiskt nya vargar på markerna. Även behjälplig vid valpflytt om/när detta skulle vara aktuellt. Att tillsammans med övriga rovdjur hålla nere älgstammen på en acceptabel nivå. Och vid jakt med lös hund, hundskyddsvästar som skyddar mot det vilt som jägaren vet finns i området för jakten som hunden riskerar att komma i kontakt med, tex. Varg eller vildsvin. Lagen om p28 bör här göras om till den lagstiftning som var tidigare, där inte p var så liberal som nu. Om jägarna inte samarbetar bör det finnas anledning att stänga för nöjesjägare och öppna upp för yrkesjägare där samarbetsvilliga nöjesjägare kan kontrakteras. Övriga jägare bör fråntas licensen på sina vapen och vapnen tas i beslag.
Slutsatsen av alla rovdjur samt övriga djur är att alla skall kunna leva ett bra och naturligt liv så långt det är möjligt.
Jägarorganisationernas ansvar
De allra effektivaste insatserna mot jaktbrott skulle kunna göras av jägarorganisationerna. Tyvärr visar dessa ett lågt intresse för att verkligen vidta åtgärder. I redovisningar till NVV och i andra sammanhang ger man intryck av att vara aktiv på området, men i praktiken syns få spår därav. Tvärtom förnekar man att det är jägare som står bakom jaktbrotten, man använder förskönande omskrivningar såsom ”illegal avlivning” i stället för ”illegal jakt” eller ”tjuvjakt”. Då man uttrycker sitt avståndstagande från den illegala jakten glömmer man aldrig att påpeka att samhället måste ha förståelse för varför brotten begås, etc. Även beskrivningen av rovdjurspolitiken som ”havererad” liksom av rovdjursproblemen såsom varande enorma, att människor inte vågar gå ut i skogen, etc får naturligtvis konsekvenser för inte bara människors inställning till rovdjuren utan också till den illegala jakten.
Jägarorganisationerna sitter på nyckeln till möjligheterna att minska den illegala jakten genom att hos sina medlemmar inympa det oetiska i att jaga illegalt. Det måste bli socialt oacceptabelt. Detta kan nästan bara jägarorganisationerna göra. Jägare måste få klart för sig att främsta hotet mot legal jakt på rovdjur är den illegala jakten. Endast om jägarorganisationerna inser att de måste upphöra med sina överdrifter av problemen, sina tendenser till vinklad information, dvs allt är problem och allt myndigheterna gör är fel, kan vi komma ifrån attityder som de av NVV beskrivna: ”Naturbevakare eller andra personer som arbetar för att bekämpa denna brottslighet möts ibland av misstro och hånfull högdragenhet.”
Polis, åklagare och domstolar.
SRF stödjer de förslag som berör polis och åklagarmyndigheter. Vi vill även peka på vikten av att också det svenska domstolsväsendet måste utbildas i jaktbrott och ta till sig samhällets skärpta syn på den här typen av grovt kriminell verksamhet. Att det finns relativt få fällande domar torde inte enbart bero på att dessa brott är ytterst svåra att utreda. På vargsymposiet i Vålådalen i mars 2004 vittnade miljöåklagare Christer Jarlås om en beklämmande undfallenhet från domstolarna när det gäller att avkunna fällande domar i just jaktbrottsmål, något som han menade beror på ovana och okunnighet om brottens karaktär och hur samhället ser på dem.
Gärningsmännen
NVV uppger att gärningsmännen har tillgång till vapen och/eller snöskoter, ofta jaktvapen och att förövarna som regel bör kunna ”ringas in i en relativt snäv krets av befolkningen”, samt att ”brottsmisstankarna ofta riktas mot en person som innehar jaktvapen”. Denna beskrivning, vilken sammanfaller med den typ av uppgifter som kommer från polis och åklagare om de gärningsmän som förekommer i jaktbrottsmål, stärker vår uppfattning om att framför allt jägarkåren har ett slags kollektivt ansvar för att samarbeta med polis och åklagare så mycket det överhuvudtaget är möjligt när det gäller att förhindra, rapportera och utreda jaktbrott. Det ligger förvisso en del i påståendet att ”rovdjur dödas i det tysta”, men det är långt ifrån hela sanningen. Man skjuter inte en varg, stoppar den i ryggsäcken och går från platsen utan att sannolikheten är mycket stor att det finns människor i närheten som på ett eller annat sätt uppfattat något av det som skett.
Den tysta acceptansen för jaktbrott är ett stort problem vilket är intimt förknippat med det enorma behov som finns av att förändra attityderna till rovdjuren i vissa kretsar. Och till detta krävs omfattande resursförstärkningar inte minst till naturvården, för att fler skall kunna nå ut med information och delta i dialogen om rovdjuren ute i lokalbygderna där rovdjuren finns. Människor som är positiva till rovdjur måste ges en röst, de måste få stöd och uppbackning att våga säga sin mening. Rovdjurshatare, vare sig de begår grova jaktbrott eller inte, är ofta mycket aggressiva i sin framtoning och lägger ofta beslag på
”den inställning till rovdjur som allmänt bör gälla i bygden” för att gemenskapen skall fungera. Att vittna mot jaktbrott i en sådan situation torde innebära att man samtidigt bör se sig om efter ett nytt arbete och en ny boendeort.
Inventeringsarbetet
När det gäller målen med inventeringsarbetet, noterar vi att:
- det, såvitt vi känner till, i allt väsentligt saknas uppföljning av effekterna av vidtagna skadeförebyggande åtgärder inom renbetesområdet. SRF anser att detta är en nödvändighet om det överhuvudtaget skall vara någon mening med att lägga ned så stora belopp på förebyggande åtgärder som är fallet idag.
- det är en både beklämmande och otillfredsställande situation för inventeringspersonal i renbetesområdet som beskrivs i dokumentet. Dessutom kan man utläsa att incitamentsstrukturen i det nya ersättningssystemet inte fungerar tillfredsställande, vare sig ur ekonomisk synvinkel eller i bevarandehänseende. Dagens ersättningssystem ger incitament till att det räknas så många rovdjur som möjligt under själva inventeringssäsongen och att så få som möjligt överlever efter densamma, ett lika beklagligt som omvittnat fenomen. Trots frikostiga ersättningar minskar antalet rovdjur i renbetesområdet, medan ersättningsbeloppen ökar. När det gäller inventeringsarbetet överhuvudtaget kan vi konstatera att det finns stor risk för jäv när de som inventerar har ett egenintresse i att räkna in så många rovdjur som möjligt, vare sig det är för att få ekonomisk ersättning eller för att få god jakttilldelning.
Inventeringar, liksom att naturbevakare och andra vistas i känsliga områden, har i sig en preventiv effekt. Dock är det önskvärt att inventerarnas och naturbevakarna arbetssituation ses över i möjligaste mån för att undvika trakasserier och påtryckningar från människor som har ett egenintresse i hur deras arbetsuppgifter utförs. En stärkt ställning för fältpersonalen, utökad utbildning och utökade befogenheter ser vi som positivt. Vi ser en komplettering av sekretesslagen som mycket angelägen och här bör man särskilt överväga hur man förfar med vargars och järvars positioner och vem som bör ha tillgång till sådan information. Bevakning av varg- och järvlyor samt örnbon skulle på ett effektivt sätt kunna förhindra jaktbrott.
Jakt tillsynen och det s.k. allmänna uppdraget
Vi vill alldeles särskilt peka på förslaget att överföra ansvaret för jakt tillsynen till NVV, vilket vi till fullo ställer oss bakom. Ansvaret för jakt tillsynen ligger idag på Svenska Jägareförbundet (SJF) genom det s.k. allmänna uppdraget. För att genomföra detta uppdrag erhåller SJF årligen medel ur Viltvårdsfonden. Det senaste året 45 mkr. Även Jägarnas Riksförbund erhåller medel ur fonden. Vi finner det fullkomligt oacceptabelt att (i huvudsak) en ideell organisation ges ansvar för ett område som den själv har betydande intressen i. Vi vill också betona att viltvård bara till en del handlar om jaktbart vilt.
Det orimliga i förhållandet illustreras bäst just när det gäller de stora rovdjuren. SJF, som har ett statligt uppdrag, arbetar med andra mål än de av riksdagen fastställda. SJF erhåller uttryckligen medel för att informera om rovdjur, för att inventera, etc. Vissa av dessa saker utförs även av andra organisationer – ideellt. Genom sina stora bidrag har SJF möjlighet att bygga upp en omfattande organisation med många anställda. Denna organisation används flitigt i propagandan för de egna åsikterna i rovdjursfrågor.
Naturvårdsorganisationerna erhåller med undantag av Svenska Naturskyddsföreningen (450 tkr) - inga medel ur Viltvårdsfonden. Detta förhållande är en av de viktigaste anledningarna till att rovdjursdebatten blivit så vinklad och infekterad. En effekt som visat sig på sistone, sedan bidraget ur Viltvårdsfonden gjorts medlemsrelaterat, är att jägarorganisationerna tävlar med varandra om att vara mest rovdjursnegativ. Allt för att man därigenom tror sig vinna medlemmar. SRF menar att hela det allmänna uppdraget bör överföras till NVV. Verket kan sedan, i den mån man bedömer det önskvärt lägga ut valda delar av arbetet på ideella organisationer. Att Viltvårdsfonden finansieras med medel från jaktkortsavgiften innebär inte per definition att medlen bör vara öronmärkta för jägarkåren. Jaktkortsavgiften bör om klassificeras till en jaktskatt, vilket, enligt Jan Franssons utredning, diskuterades vid införandet av avgiften.
Övrigt
En översyn av reglerna för att medföra vapen på skoter bör ske, liksom att göra skotrar lättare identifierbara från luften. Märkning av skotermattor har länge diskuterats. Det måste nu införas. Fällfångsten av lodjur kan vara en källa till illegal jakt i och med att samma fällor kan användas för fångst av räv. Fällorna bör göras selektiva Invandring av varg från Finland är av yttersta vikt för den skandinaviska vargstammen. Tyvärr tenderar invandrare att ”försvinna”. Förvaltningsmärkning och intensiv övervakning kan vara en metod att rädda dem så att de når sina släktingar i söder och kan delta i reproduktionen.
SRF stödjer regeringens förslag i rovdjurspropositionen att även kriminalisera försök och förberedelse till jaktbrott.
Finansiering
Analogt med vårt resonemang att jägarkåren måste ta ett väsentligt större ansvar för att såväl förhindra som utreda jaktbrott bör kåren bidra med att finansiera den utökade polisiära och annan verksamhet som är nödvändig för att samhället bättre skall kunna handskas med den situation som, av Rovdjursutredningen, beskrivits som ”utanför myndigheternas kontroll”. SRF föreslår därför en utökad jaktkortsavgift för att täcka dessa insatser eller delar därav. Inbyggt i detta finns även en stark incitamentsstruktur för jägarkåren, både genom att visa goodwill och genom att på sikt få ned de extra kostnader som den omfattande illegala jakten belastar samhället med. Om jägarkåren själva utför de uppgifter av bevakning och rapportering som poliser och andra nu måste göra, kan den utökade avgiften successivt sänkas.
Källa: Svenska rovdjursföreningen